Medborgarjournalistikens baksida?

I och med de sociala mediernas framväxt tillsammans med den nya teknologin talas om att vi "vanliga människor" blir reportrar. Det talas om medborgarjournalistik. Många har numera nära till kamera för foto och film i sina mobiltelefoner. Många använder sociala medier som Facebook, Twitter, bloggar m.m.

Emanuel Karlsten skriver i sin blogg: Slussenolyckan – så blir Twitter den snabbaste kanalen.

Det var på Twitter nyheten om att Usama bin Laden blivit dödad läckte ut först: Twitter first with news of Osama bin Laden's death via ex-Bush staffer

Detta är bara ett par exempel på att nyheter, bilder, filmer, information sprids snabbt idag. Inte bara via journalister, utan via dig och mig. De stora medierna är inte längre samma gatekeepers. Bra för demokratin och öppenheten och så vidare. De stora medierna och journalister behövs dock för att ibland kunna bena ut vad som är sant och vad som är falskt. För visst händer det att myter och osanningar snurrar runt i bl.a. sociala medier och mun till mun. Ganska ofta.

Emanuel Karlsten menar att "medier alltid måste prioritera rätt före snabbt", vilket tydligt illustreras i detta blogginlägg. Förhoppningsvis kan preofessionella journalister i fortsättningen bringa ordning i dagens enorma informationsflöde.

Vad är då baksidan av medborgarjournalistiken? Häromdagen läste jag denna artikel i DN: Trafikanterna stannade - för att filma.

Utdrag:

När det värsta är över och Lars vänder sig om ser han att motorcyklisten, som han trodde stannat för att hjälpa till, har hämtat en kamera som han står och filmar med.

– Jag tror knappt att det är sant. Det känns så brutalt på något sätt. En kille blöder och en ung tjej sitter fastklämd i en totalt demolerad förarhytt. Då går han tillbaka till motor­cykeln och hämtar, inte en mobil, utan en videokamera. Han frågar inte ens om han kan hjälpa till.

– Det är så otroligt provocerande, nästan som att stå och skratta åt någon som gjort sig illa.

Längs vägen har det bildats en liten kö av bilar som har saktat in. Några har vevat ned fönstren och i bilarna sitter barn och vuxna och filmar med mobiler.

Det är lite skrämmande. Var är empatin? Var ligger våra prioriteringar egentligen? Är det viktigare att dokumentera eller vara först med en nyhet än att hjälpa medmänniskor i nöd? Är detta utvecklingen som kommer med medborgarjournalistiken?

– Det känns som om vi håller på att tappa kollen på vad som förväntas av oss som medborgare. Den mest basala humanistiska regeln, att man hjälper någon som råkat illa ut, har kommit bort någonstans på vägen.

Jag hoppas han har fel.

.